Warning: Declaration of action_plugin_edittable::register(&$controller) should be compatible with DokuWiki_Action_Plugin::register(Doku_Event_Handler $controller) in /data/polywiki.se/www/lib/plugins/edittable/action.php on line 0

Warning: Declaration of action_plugin_maintenancemessage::register(&$controller) should be compatible with DokuWiki_Action_Plugin::register(Doku_Event_Handler $controller) in /data/polywiki.se/www/lib/plugins/maintenancemessage/action.php on line 0

Warning: Declaration of action_plugin_authad::register(Doku_Event_Handler &$controller) should be compatible with DokuWiki_Action_Plugin::register(Doku_Event_Handler $controller) in /data/polywiki.se/www/lib/plugins/authad/action.php on line 0
historier:filosofia [polywiki.se]

Användarverktyg

Webbverktyg


historier:filosofia

Är det naturligt att vara förälskad i flera samtidigt?

När jag var liten var jag avståndsförälskad i flera personer samtidigt. Så var det även för många av mina vänner och det var inget som uppfattades som konstigt när jag var barn.

När jag som femtonåring inledde min första sexuella kärleksrelation med A, så kände jag av normen att det förväntades att jag enbart skulle vara kär i honom. Att jag även kunde känna kär-känslor för andra var inget jag talade högt om, eller ens riktigt erkände för mig själv, men det var känslor som fick mig att tvivla på om jag verkligen älskade A, och känslor som fick mig att uppleva brister hos A . Att A var en person som även visade andra tjejer mycket uppskattning, var något som fick mig att känna mig bättre till mods och absolut inget jag blev svartsjuk över.

A träffade sen en annan och gjorde slut med mig, men vi behöll en regelbunden kärleksfull kontakt. Vi blev tillsammans igen efter att de brutit och sen blev det min tur att träffa en annan och göra slut. Vår kontakt förblev dock kärleksfull under många år framöver och under en period i våra liv bodde vi även tillsammans i kollektiv .

Är allkärlek förenlig med tvåsamhet?

Eftersom jag är uppväxt i en kristen familj och har fått tagit del av berättelserna om Jesus redan som väldigt liten, kom jag som 20-åring att ifrågasätta varför inte kristna människor valde att leva mer som Jesus.

Jesus som talade så mycket om att älska varandra och visa varandra kärlek. Att älska vår nästa som oss själva. Hur han i sitt bemötande av människor inte gjorde skillnad på kön, ras, religion eller yrkesgrupp.

Hur han levde väldigt nära en liten grupp människor av båda könen och aldrig förespråkade äktenskapet utan hade ett helt annat förhållningssätt till kärlek. Jag tolkade himmelriket som ett tillstånd inom oss, som vi kan uppleva här och nu och inte som en plats att komma till efter döden.

Varför anses sex vara något som bara ska delas med en person?

Jag började ifrågasätta varför killar som hade sex med många tjejer, sågs som något positivt, medan tjejer som hade sex med många killar sågs som något negativt.

När jag begav mig ut i världen för att tågluffa bestämde jag mig för att strunta fullständigt i dessa normer och göra precis vad jag hade lust till. Detta resulterade i en massa hångel och sex med olika personer som jag blev förtjust i och jag upptäckte att det absolut inte fick mig att må dåligt utan det fick mig att känna mig befriad och levande. Jag blev väldigt kär i B, men det fick mig inte att upphöra att känna lust och intresse för andra jag mötte under resans gång.

När jag kom hem till Sverige efter ett halvår fortsatte jag att träffa lite olika personer parallellt eller efter varandra och trivdes bra med det och reste även för att träffa B i hans hemland.

Passion eller förälskelsepsykos?

Det var först när jag som 24-åring träffade C, som jag för första gången verkligen kände att jag bara ville vara med honom och upplevde en stor passionerad kärlek. Den känslan var dock övergående och efter några månader började jag känna att personen ifråga inte kunde leva upp till den drömbild av en man som jag projicerat på honom. Det var en mycket smärtsam upplevelse. Förhållandet fortgick i ytterligare ett antal månader, och blev en känslomässig berg o dalbana där jag upplevde att jag tappade bort mig själv.

När min partner inte längre visste om han älskade mig, ansåg jag att förhållandet var slut trots att jag fortfarande älskade honom. Jag återgick till mitt friare kärleksliv och blev genast mycket gladare. Jag lät olika typer av relationer tillgodose olika behov hos mig och kände mig fri och oberoende igen.

Hur biologiskt styrda är mina livsval?

Som 26-åring föddes en extrem längtan efter barn hos mig, efter att ha hållit en nära kompis spädbarn i famnen. Eftersom jag gillade min frihet och att resa mycket, gav jag inte omedelbart efter för denna längtan, utan började med att skaffa hund, för att se om jag var kapabel att tillgodose och rätta mig efter en annan varelses behov.

Det funkade alldeles utmärkt med hund. Den vän jag brukade träffa som också uttryckt en längtan efter barn blev den jag flyttade ihop och ingick ett monogamt förhållande med. Sen följde en intensiv barnperiod av mitt liv och tid för något annat existerade inte.

Normaliserar jag min egen tillvaro, så att jag inte ser mina behov?

När jag som 35-åring slutat amma yngsta sonen av tre, började jag med hjälp av vänner se att jag stängt av många delar av mig själv och att förhållandet jag levde i inte var särskilt hälsosamt för mig, eftersom det inte fanns något utrymme för mina behov i det. Ett halvår senare var separationen ett faktum.

Det var en mycket befriande känsla att flytta isär och det blev en ovanligt smärtfri, vänskaplig separation. Jag hittade tillbaka till mig själv, till min lust och mina känslor och det kändes som att födas på nytt.

Det var underbart att återigen vara fri att träffa och älska med vem jag ville och från att ha känt mig könlös och oattraktiv, kände jag mig på nytt full av lust och livsglädje. Det följde en tid då kärleksrelationer avlöste varandra och ibland överlappade varandra. Intresset för fler än en var tämligen uppenbart, varför jag inte ville inleda något parförhållande igen utan ville vara vänner, men uteslöt för den skull inte att vänskapen kunde innehålla kärlek och sex.

Är tvåsamheten en trygghet?

Som 37-åring hamnade jag på sjukhus och måste akut opereras. Under sjukhusvistelsen fick jag besök av flera vänner men jag kände ändå en viss övergivenhetskänsla och en längtan efter ett förhållande med någon som alltid fanns där för mig. Ett sådant förhållande skapades med E ett halvår senare då jag på nytt blev passionerat förälskad och projicerade alla mina önskningar på en annan person. Jag ville verkligen tro att jag nu träffat ”den rätte” och hoppades att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar.

Några månader senare uppdagades dock verkligheten när förälskelsepsykosen släppte. Det var oerhört smärtsamt och jag klamrade krampaktigt fast vid drömmen om att det skulle fungera. Den känslomässiga berg o dalbanan och borttappandet av mig själv var på nytt ett faktum och jag försökte omvandla relationen till en vänskapsrelation i hopp om att hitta tillbaka till mig själv igen. I denna relation var det inte lika enkelt eftersom min partner inte alls var redo att släppa taget om mig och sin dröm som han projicerat på mig.

Denna gång tog processen inte månader utan flera år. När slutligen hans bild av mig krossades fanns ingenting kvar och jag kände mig rejält mätt på förhållanden och bestämde mig för att ett liv i celibat nog var det enda sättet att slippa ifrån det relationsdrama som jag upplevde tog så mycket av min kraft. Krafter som jag så väl behövde som mamma till tre barn.

Hur vill jag förhålla mig till livet?

Skrivandet hjälpte mig att få kontakt med mitt inre och hitta kraften och svaren på mina frågor inom mig själv. Jag insåg att jag under hela mitt liv fått uppleva det jag önskat mig och att det hade lärt mig en hel del men också åsamkat mig själv och andra en hel del smärta.

Jag kom fram till att jag inte önskade mig mer för egen del utan bestämde mig för att bara vara i nuet och samverka med andra för det gemensammas bästa.

Finns det en andra hälft?

Jag insåg att mannen som jag genom åren projicerat på män jag mött, fanns inom mig själv och var en del av mig. Ett kärleksförhållande uppstod inom mig själv, mellan min manliga och min kvinnliga sida, och det skapade en massa villkorslös kärlek.

Det uppstod en vila i den villkorslösa kärleken och ett accepterande av ovissheten. Jag upplevde ett flöde i mitt liv, som ledde till många berikande möten med människor och upplevelser som ökade mitt välbefinnande.

Finns det alternativ till en-och tvåsamhet?

När jag var 42 år gammal träffade jag för första gången en människa som sa sig vara polyamorös och det var en fantastisk upplevelse. Jag kom i kontakt med ord och begrepp som var helt nya för mig, men som så väl beskrev mitt sätt att fungera. För första gången i mitt liv kände jag att någon såg, förstod och accepterade mig precis som jag är.

Inte bara accepterade, utan verkligen uppskattade mitt sätt av vara och kunde älska mig villkorslöst. Den totala öppenheten och ärligheten hos denna människa, fick mig att inse innebörden av orden: Sanningen ska göra er fria.

Jag började googla på nätet på de nya ord jag lärt mig och hittade Dr. Andies sida om relationsanarki och kände att det var ett förhållningssätt till relationer som jag kände igen mig i och ville tillämpa. Detta har gjort att jag kommit i kontakt med fler likasinnade genom forum och träffar.

Jag är väldigt tacksam över de vänskapsrelationer jag har idag, där jag kan vara helt öppen med hur jag fungerar och få förståelse, kärlek och uppskattning för den jag är.

historier/filosofia.txt · Senast uppdaterad: 2012-05-13 20:42 (extern redigering)