Man skulle kunna säga att det började i december 2007, för då började jag en relation med någon som är uttalat polyamorös. Någon sådan har jag inte haft någon relation med innan…

Fast det vore att fara med lögn

Man skulle kunna säga att det började i augusti 2000, för då fick jag höra ordet ”poly” för första gången och fick hela konceptet presenterat för mig.

Men nej, det räcker inte, det finns spår längre bak.

Tyvärr blir min historia luddigare ju längre tillbaka jag tittar, men jag kan ge det ett gott försök.

Jag var ung. Det var strax efter gymnasiet, jag hade börjat jobba. Hade ett slags förhållande med en före detta klasskamrat (D), det tog förvisso en paus under vintern för hon skulle plugga. Gick ut då och då med en annan (S) och hade väl ett slags kortvarigt äventyr med en tredje… man kan ju tänka sig att det inte är så himla konstigt, jag har hört att det är helt ok att gå på date med fler även om man är mono.
Något som slår mig när jag tänker tillbaka är att jag inte ens reflekterade över att jag skulle ”vara tvungen” att fundera på ett val längre fram.

En tid senare kom D fram till att hon nog ville ha ett förhållande ändå. Hon ville ha det exklusivt, och då visste jag inte bättre, så då blev det så, för så ska det ju vara har jag hört.

Förhållandet med D hade tagit slut, efteråt hade jag ett förhållande med S som även det tog slut så småningom. De är visserligen värda sin egen historia men har inte så himla mycket med poly att göra, det var exklusivt monogama förhållanden och var helt ok som de var på den fronten.

Det här året inledde jag en start på ett förhållande på distans med en amerikanska (L). Tog flera månaders kännande, för det här var med distans var ju väldigt nytt, och började med att vi noterade att vi skrev till varandra ca 10 gånger om dagen.

Det i sig hade inte varit så himla poly det heller, om jag inte blivit tokkär i en till (J) här i Sverige samtidigt. Då kom frågan om samtidighet upp i livet igen, och jag började ställa mig seriösa frågor, fast jag kom inte så långt, det liksom stannade vid att jag frågade en vän hur det egentligen kan funka, det där med att vara kär i två samtidigt… tyvärr kunde han inte svara, och sen blev det inte så himla mycket med J, det liksom tog slut innan det egentligen hann börja.

L och jag hade hunnit träffas på riktigt och utbyta lite tankar, bli ihop, och hade talat lite lätt om öppna förhållanden och om att ibland bjuda in en tredje till vår säng, som en tanke för framtiden.

På ett dansläger i USA som L och jag åkte regelbundet till i slutet av augusti varje år träffade jag en ung kvinna (Z), som snabbt identifierade mig som ”at least polysensual”, och när jag såg ut som om jag hade ett frågetecken i pannan började hon introducera mig till konceptet ”polyamory”… och väldigt mycket föll väldigt snabbt på plats, samtidigheten 1984-1985 och 1997 och de frågor som aldrig kom samt det som kom. Z och jag hade en kort flirt under det lägret, L var bara förtjust (med villkoret att det inte blev sexuellt, vilket jag så här efteråt fortfarande har funderingar om).

Det här blev ett viktigt tillfälle. Det blev som att hitta hem i mitt förhållningssätt med andra.

Vintern ägnade jag rätt mycket till att läsa på samt att fundera på en av de större störningsmomenten för polyamori som jag kunde se då; svartsjuka.
Det jag kom fram till var att min eventuella ¹⁾ svartsjuka bottnar i att känna sig bortvald, att känna att någon lämnar mig för att någon annan finns där. Tanken om poly ledde till en slutsats att jag inte skulle behöva oroa mig för den biten, eftersom det per definition inte skulle kunna vara del i en polyrelation, och fokuset skulle hamna på relationen snarare än det som finns runtom.
Den där sista biten gjorde att tankarna tog en vända till, och jag insåg att mycket handlade om hur mycket tillit jag la i min eller mina relationer, och att min eventuella svartsjuka även blir ett symptom på att jag inte har full tillit till det jag har. Men just tillit till relationen brukar jag ha, och någonstans i den tanken tog tankar om svartsjuka och vandrade iväg.

Vintern 2001 gifte L och jag oss, och inbakat i löftena hade vi ord om öppenhet (med öppet äktenskap som klart syfte).

Under danslägrena i USA dessa år kom jag nära en till kvinna (DZ). Här i Sverige började jag regelbundet gå till en viss dansklubb (SamSara) och flirtade lite med ytterligare en kvinna (E) som brukade dyka upp där. L visste om DZ (de kände varandra och var vänner), men däremot inte E (däremot hade jag talat om för E att jag känner mig poly och att jag hade fru och barn).

Den här biten hör nog till de mörkare i min relationshistoria. Att jag inte berättade för L om E är jag inte säker på att jag kan förklara för mig själv, utan mest bara komma med diverse ursäkter för att jag inte försökte.

Sensommarn/hösten 2003 hände en hel del. DZ och jag blev intima på ett sätt som var för mycket för L, och mycket outtalat kom fram från båda sidor. Att E fanns blev en till faktor som ledde till att L begärde ut skillsmässa.

Det var en svår tid. Den utmynnade dock i två väldigt nyttiga saker. Dels att jag önskade ett polyliv såpass att jag uttryckte det som ett behov, men framförallt hurpass viktigt kommunikation är, att inte lämna något outtalat, speciellt i och gällande den/de relationer man har.

Någonstans häromkring tog jag även mina första kontakter med den polygemenskap jag kunde hitta här i Stockholm, en mailinglista som så småningom ledde till att jag lärde känna en del polyamorösa i min mer omedelbara närhet.

Här hade jag ett exklusivt förhållande med E.

Man kan bli lite förvånad över att jag bestämmer mig för ännu ett monoförhållande, och jag ska erkänna att jag hade funderingar där, men det kändes som rätt väg för stunden. Dels fanns det en gemenskap jag hade med E som jag bara skulle vara i, och sen kan jag se såhär efteråt att jag kunde behöva en tankepaus, låta mina erfarenheter sjunka ned i kroppen och så.
Här gjorde jag också en resa i mig själv som hjälpte mig att växa enormt som människa, och att återfinna mig själv, och i det hade min relation med E en väldigt stor betydelse. Det kändes väldigt mycket som att jag återfann livet under den här perioden. Samtidigt fanns det tillfällen då polyamorin gjorde sig påmind, då det vaknade kärlek till andra, och det var tufft att ta hand om.

Nu kommer vi tillbaka där jag började den här sidan. Det känns som år av samlade erfarenheter som äntligen får komma samman i tanke, känsla och handling. Ett nytt liv börjar.