polywiki.se

Det började med att jag och min dåvarande pojkvän hade en konflikt och hela konflikten slutade i en promenad och ett bra samtal. I det samtalet kom vi fram till att många av de konflikter vi hade kom från att vi var tillsammans med alla de förväntningar inifrån oss själva, från varandra och från omgivningen som det innebar.

Vi började fundera på hur vår relation ändrats från det att vi var vänner till det att vi blev tillsammans och såg en massa saker som blivit sämre bland annat möjligheten att kommunicera och vara ärliga om känslor och tankar.

Några saker som kom fram i det samtalet och i mina egna funderingar efteråt:

- Sex, borde fungera i relationen, vi arbetade med det, försökte hitta lösningar på olikheter. Det måste bli _bra_ sex i relationen. Pga premissen att en bara ska ha sex inom relationen.

- Barn, jag ville någon gång bli förälder han trodde inte att han ville det - inom ramen för parrelation som åtminstone ska ha som ambition att vara så blev detta en konflikt. Någon måste ge med sig, eller relationen måste ges upp. (jag funderade ofta på att jag inte ville lägga energi på den här relationen om jag ändå skulle bli tvingad att göra slut så småningom eftersom jag ville ha barn.)

- Känslor, jag kände hela tiden att jag borde känna mer, starkare, vara mer avslappnad med känslor. Jag problematiserade närvaron/frånvaron av kärkänsla som stående i relation till om jag ”borde göra slut”

- Fysisk närhet i ”vardagen”. Jag kände mig ofta elak när jag inte kände för att hålla handen när vi gick på stan. När jag märkte att jag hade behov av utrymme, inte ville ha närhet alls.

- Faror, de här ”problemen” kunde inte pratas om på ett avslappnat sätt eftersom där hela tiden fanns en underliggande rädsla för att relationen då skulle kunna ”ta slut”.

Ovanpå allt det här så reagerade jag på hurdan jag blev, krävande, jobbig, gnällig, slö. En massa beteenden som kändes otroligt negativa.

Jag/vi insåg att flera av problemen låg i idén om hur relationen ”borde vara” och kom överens om att ”vara mer som vänner”, eftersom vår vänskapsrelation hade varit mycket bra. Strax efter det här samtalet gjorde jag ”slut”, men det var viktigt för mig att inte beskriva det så. Jag sa ”jag tror att det är bättre om vi är vänner istället” och han höll med.

Vi har haft många givande samtal om vår relation och om relationers möjligheter efter det här. Där startade min väg mot att göra relationsanarki.

Utöver detta så ingås jag att jag hade begränsat mina vänskapliga relationer till andra killar därför att jag tenderade att bli förälskad i de flesta killar som jag trivdes bra ihop med och det var ju farligt. Det här började jag ifrågasätta, vad var det för fel med att vara förälskad, varför skulle det vara fel om jag hånglade/hade sex whatever med de här personerna.

På den tiden var jag fortfarande heterosexuell och där kommer en annan del av problematiken, jag började fundera på även detta. Nästan samtliga killar jag mötte, som jag trivdes med, blev jag förälskad i. Jag började fundera på hur öppen jag var för förälskelse när det gällde killar och hur sluten jag var inför tjejer. Efter att ha tittat i backspegeln insåg jag att den och den och den tjejen hade jag nog betraktat mig som förälskad i om jag hade haft samma ”glasögon” för tjejer som för killar. Samma känsla tolkades olika. Och alla positiva känslor i relation till killar tolkades som förälskelse i olika grad.

I de heterosexuella parrelationer jag varit i hade jag också, i olika grad, gått in i en flickvänsroll som jag inte uppskattade. Jag blev försiktigare och tog mindre plats. Och allt detta ansvar jag tog för de olika pojkvännernas känslor, tankar, perspektiv och psykiska hälsa.

En av de parrelationer jag varit i var mer som vänskap även under den perioden vi var ett par. Vi diskuterade mycket (jag var lika tydlig med mina olika åsikter även i parrelationen vilket jag tyvärr måste erkänna inte alltid varit fallet - omedveten nedtoning av åsikter var en av de negativa grejerna annars), gick långa promenader utan att hålla varandra i händerna och vår relation ändrades inte på något mer plan än att det inkluderades sex och kärkänslor ibland. Då kände jag mig otrygg av det, jag var rädd att han skulle försvinna, ville veta ”var jag hade honom”, men jag insåg att jag saknade det sen, i nästa parrelation, där transformationen av relationen var mer uppenbar.

När jag funderat på allt det här i ungefär ett år stötte jag på en fantastisk person som var poly och vi satt på ett köksgolv under en fest och diskuterade relationer. Jag blev så glad. Samtidigt ville jag fortfarande inte ha det här glappet mellan vän och ihop, poängen med det kändes än mer onödig om det gick att känna och göra vad en ville i olika relationer. Jag tror att det var i den här vevan jag även började läsa något som Andie och kompani skrev någonstans.

En vecka efter det träffade jag en kille som jag tjwop blev tillsammans med. Jag visste inte hur jag skulle kunna introducera de här tankarna för honom. Och jag visste inte om jag själv skulle klara av det, svartsjukan tex. Skulle jag klara av att han hånglade med någon annan, det knöt sig i magen vid tanken. Men det knöt sig även i magen av tanken på att gå in i en ”vanlig” parrelation en gång till. Efter någon månad testade jag att prata om det iaf. Det gick sådär, han sa först att han tyckte att det lät intressant och sedan någon timma efteråt frågade han om ”det fanns någon annan” som jag hade i tankarna.

Vi började iaf ha någon slags kommunikation om det här, men var samtidigt fast i mycket av det normativa i parrelationer som jag så fasligt gärna ville bort från, men som fortfarande också lockade mig. Jag vill säga att det på sätt och vis föll på kommunikationen, det var jag som kommunicerade förtvivlat, panikartat, retoriskt, långsamt, pedagogiskt. Många gånger när jag förklarade hur jag såg på saker långsamt och pedagogiskt så tyckte han att allt jag sa var bra, men verkade inte hålla med mig om att där fanns ett behov av att jobba med att inte glida in i ”det gamla vanliga”, att normer som en lever i och genom inte bara försvinner om vi säger att de ska göra det.

jag kände mig ensam.

Jag var iaf efter ett tag tydlig med att jag _inte_ ville vara någon flickvän, han fick inte kalla mig det. Jag orkade inte med den roll jag tog/fick. Vi var då vänner, men normerna för parrelationer var där, jag försökte, men det var bara jag som försökte, ta mig loss. Samtidigt så tappade jag bort min möjlighet att ”göra slut” eftersom vi inte var tillsammans. Jag visste inte hur jag skulle kunna göra slut om jag nu inte såg det som att vi var ihop och det snarare handlade om att ändra relationen.

Han hade problem med alkohol och relationen blev mer och mer av något slags enkvinnsprojekt, tillslut vågade jag med hjälp av en vän, se att den relationen var nästan uteslutande destruktiv och inte gav mig något överhuvudtaget. Jag gjorde ett sista försök att försöka diskutera det hela men möttes av oförståelse och relationen var slut. Befrielse!

Det här blev långt, men det är kanske bra för förståelsen av hur resan till en önskan att komma bort från uppdelningen i vänskap/parrelation kan gå till.

Att vara delaktig i skapandet av jämlika relationer, där de som ingår i relationen tillsammans skapar relationen utifrån vad de vill göra tillsammans.

Att komma bort från idén om att vi bevisar kärlek genom att offra olika saker.

Att visa kärlek genom att agera kärleksfullt, lyssna, försöka förstå, vilja väl.

Att skapa många bra och väl fungerande relationer. Dels för att det är tryggare att ha flera bra relationer och dels för att en då kan göra olika saker med de olika personerna. Det läggs inte så mycket tyngd på en relation som bör fungera för alla ens behov/alla behov inom någon viss sfär.

Att låta varje relation skapa sig själv.

Att komma ihåg sig själv

Att komma bort från destruktiva normer - de normer som hindrar kärlek - de normer som talar om hur relationer ”bör” se ut - de normer som säger att en bör få vissa aspekter att fungera i en relation till varje pris

Var och en bestämmer över sig själv, respektera andras och mina egna gränser.

Varje relation står för sig själv och får sitt värde genom sig själv, inte genom att vara bättre än andra relationer. Bort från hierarkitänk.

Jag delar inte in relationer i olika fack, eftersom jag dels ser en begränsning i att dessa fack antas innehålla vissa aspekter och att en relation som inte innehåller det som den relationstypen bör innehålla kommer uppfattas som ”inte tillräckligt bra”. Och dels tycker jag att det är att ge relationerna sitt värde genom att placera dem i en hierarki.

Jag ger mig själv ensamtid, för att jag har insett att jag lätt tar för mycket hänsyn till andras åsikter, tankar, känslor och viljor. Jag glömmer bort mitt egna perspektiv, genom att vara ensam tar jag tillbaka mitt egna perspektiv - jag försöker även göra sådant som jag tycker om att göra då.

Jag stannar upp emellanåt och funderar på hur mycket plats jag ger för mina olika vänner. Har jag gett någon mindre plats hör jag av mig, eftersom jag ser en poäng med att ha flera trygga relationer.

Jag övar mig på att tydligt uttrycka vad jag vill göra för att ge andra möjlighet att säga om de vill delta. Tydligheten kan ibland bestå av kroppsspråk.

Jag funderar på vem av mina vänner som troligast vill göra det eller det med mig och hör av mig till den, i det fall jag gärna vill göra en viss sak och gärna har sällskap med någon/några. Här kan jag även välja att göra något oväntat, nytt för en relation, för att vidga möjligheterna för den vänskapen.

Jag övar mig på att hantera konflikter bättre, det innebär ofta att våga släppa det och ta det senare när jag inte är lika upprörd.

Jag går inte in i en parrelation/relation med speciella villkor.

Jag har inte sex för att vara snäll.

Jag visar inte kärlek genom uppoffringar